Fallen i öster för Sveriges ära och nordens frihet.

Jag tog en promenad med en god vän idag. Målet var norra kyrkogården i Kalmar och två av de 13 000 gravar som finns. För på norra kyrkogården så vilar två bortglömda hjältar.

Flera stora almar skuggar den lummiga kyrkogården och solen skiner ner genom lövverket när vi kommer fram till de båda garvarna. Där i skuggan vilar Göte Carlsson som föll vid Hangö och Anders Lindegren som föll vid vid Märkäjärvi. De båda var frivilliga soldater i Finlands ödeskamp mot Ryssland. Göte var ursprungligen sjöman och Anders var tryckare. Två olika livsöden med samma slut. På gravarna lägger vi nya blommor. De båda stenarna skulle behöva tvättas och fyllas i men det tynger samvetet att vi får lämna det till nästa gång.

Att vårda de stupades minnen och gravar faller på vår lott. Alla de som gav sitt liv för vår frihet får aldrig falla i glömska. Trots att 70 år har gått sedan de föll så är vi skyldiga dem att hålla deras minne levande. Utan deras offer så skulle vi kunnat gå samma öde till mötes som större delen av östra Europa gjorde under kommunismens förtryck.

Till skillnad från de krig idag där svenska soldater skickas att dö i Afghanistan, Libyen eller någon annanstans för att tjäna USA:s syften så föll dessa två och tusentals andra hjältar för VÅR frihet, för VÅR framtid och för VÅR ära.Vi är skyldiga att minnas dessa män. Deras osjälviska offer säkerställde vår framtid. Vi är skyldiga dem att förvalta det arvet.

De frivilliga svenskar som deltog i Finlands kamp mot Ryssland är alla hjältar. De som kom hem igen levande, de som kom hem i en kista och de som fick sin sista vila på slagfältet är alla värda att minnas.

För Sveriges ära

och nordens frihet.

De kunde icke vika

Blott falla kunde de.

Och föll gjorde de. De stupade vid Jandeba och Svir, vid Hangö och Märkäjärvi, vid Vierumäki och Suokas. De föll långt hemifrån för Sveriges ära och för nordens frihet. De föll för vår ära och frihet.


Vi lämnar kyrkogårdens skugga och beger oss hemåt. Det stinker vitlök när jag sitter på bussen och jag inser att jag är den enda svensken ombord. Kvinnor i hucklen snattrar på arabiska och en flock somaliska ungar skriker och bråkar med varandra. Var det verkligen det här som Göte Carlsson, Anders Lindegren och tusende andra föll för att kunna lämna oss? Jag tror inte det. Det var länge sedan jag bestämde mig för att det inte är det här jag ska lämna till framtida generationer. Det här är inte att förvalta deras arv. När gick det så snett?

Jag har bestämt mig för att göra något åt saken. Hur vill du förvalta de stupades arv? Vilket samhälle vill du lämna till nästa generation? Bli medlem redan idag och hjälp oss att skapa en bättre framtid.